Den långa historien om huset Steindorf

[Gustave Amon]

Det var höst och löven bildade en färgsprakande filt på marken, i husen andas eldarna sina sista andetag. En man blickar ut genom ett fönster. Han huttrar när hans fötter beträr det stenklädda golvet och drar manteln allt tätare kring sig. I sin högra hand håller han en ljustake med ett vaxljus i. Mannen är klädd i en blåfärgad linnesärk och bruna byxor. Det märks att han har sett bättre tider. Hans tidigare vackra ansikte är fullt av fåror. Skapade av oro eller trötthet. Hans högra arm börjar skaka av kylan och ölen. Han tappar taget om vaxljuset som faller till marken med ett skrammel. Han är liksom rädd att störa tystnaden och plockar försiktigt, försiktigt upp det. Det är slocknat och han står i absolut mörker denna månlösa natt. Allt är tyst sånär som på nattens djur som pockade på hans uppmärksamhet. Han tog en bit vax och tvinnade den mellan fingarna, han kände trots sitt tillstånd en lätt smekning från den flottiga vaxbiten. Det betydde alltså att han fortfarande var vid liv, kunde han känna kunde han leva. Han blickar ut en sista gång

Inte mycket flöt genom hans huvud då. Han bestämmer sig för att ta en tur längs med muren mer av vana än av vilja. Han går förbi två veteraner klädda i ringbrynja. De nickar igenkännande och han gör detsamma. Rasslet från ringbrynjorna får honom att haja till och han blickar in mot staden där hans skugga kastades tusen och åter tusen gånger av det inferno som var bakom honom. Han släpper lätt på tummen och vaxbiten faller ned framför honom. Med en grimas trampar han på den och vänder sig tvärt om. Där kunde han se hundratals om inte tusentals eldar skymma hans sikt ut mot friheten. En kall vind blåste in genom dalen och tältöppningarna fladdrade som fåglar i flykt. I hans blickfångst fanns omedvetet en annan man, en man han delade blodsband med. Denne mannen var hans son och han hade kommit för att döda honom.

 

[Gustave Amon]

Nåja det är en intro iaf.

 

[Flooper X]

härlig stämning

så vilket alternativ vann?

 

[Mr. G]

härlig stämning

så vilket alternativ vann?

Tysklands alternativet, men paradox röstade på CK, så det blev det istället.

 

[Freddan]

Fortsätt gärna, har aldrig gillat att läsa CK AAR's men den här verkar bli bra.

 

[Gustave Amon]

Solen gassar över sensommarängarna. Värmen stiger från marken för att återförenas med sin moder solen. För vandraringsmän är det ett vackert spel för ögat när den virvlande luften förvränger stadens tinnar och torn. Som om de böjde sig för solens strålar. Vinden smeker förbi deras kinder och kan sätta ett leende på den vredastes läppar.

Dammet blåser över den rektangulära grusplanen och får de två kombatanterna att kisa mot varandra. Den lille krigaren står knappt 2 alnar och 5 tum hög och hugger vilt omkring sig med träsvärdet, en blick och min av utomordentlig koncentration på hans anlete. Den äldre backar i stadig reträtt och ser sig nödgad att parera än höger än vänster, ett stort flin på hans läppar. Med ryggen mot en stenvägg blir han tvungen att skrika: "Stopp! Jag klarar inte mer." Varefter han brister ut i gapskratt. Han plockar upp den lille med sina båda armar och säger till honom.

"Min son, du har blivit snabbare och starkare än jag någonsin kunnat tro denna sommar. Men kom ihåg, att hur kraftig din svärdsarm än må vara så är det endast ditt sinne och hjärta som vet varför och var du skall slå mot."

"Det där hörde jag fader Benedikt säga imorse, vid mässan" Sa den lille med ett bestämt ansiktsuttryck

"Din lilla illbatting! Seså spring iväg och lek nu."

Greve Adalbert von Steindorf lutade svärdet mot stentrappan och tog en stor mugg vatten ur regntunnan. Drack hälften och hällde resten över sig.
"Det har vart en varm sommar, skörden borde bli stor i år" tänkte han och fingrade fundersamt på revan i hans särk. Men än fanns det arbete att sköta, hans dagsverke var ännu inte avslutat. Han ställde sig upp och gick med raska steg in mot stadshuset för att ta emot dagens besökare.

 

[Sling Shot]

Har det redan börjat? *subscribes*

 

[Gustave Amon]

Adalbert strosade stillsamt genom gatorna i staden, längs den ringlade huvudgatan stod månglarstånden och krängde sina varor. Där fanns sill, lax, torsk och öring. Allting saltat och fraktat hit av nordborna. Det var Skanderna vars sångliknande språk lätt som kyrkmässa i hans öron. Sen fanns där flamländarna, skickliga affärsmän och lärda vars enda lojalitet låg till ett stycke silver. De sålde den kristna världens finaste klädstycken. Varsamt spunnet i Flanderns storstäder. Där fanns också balterna, med timmervaror och djurskinn. Så fanns hans eget folk Plattyskarna som fick samsas med Sorber och Vender om att sälja sina jordbruksvaror; vete, morötter, lökar, korn, havre, halm, äpplen, päron, sallad, saltat kött och kycklingar. Många månglare nickade igenkännande emot honom och bjöd in honom för att visa sina varor.

En ljuvlig doft av enbär slog emot honom när han gick förbi ett rökeri. Ett par steg bort låg stortorget med sina öppna, välkomnande, solklädda hus och väntade. Dår låg vad som i folkmun kallades Råtthuset, eftersom det sades att folket där inne käbblade om småsaker som ett par råttor om en brödkant. Det var stadens stadshus, en tre våningar hög korsvirkesbyggnad med vitspacklad vägg och svarta detaljer. Taket var av halm och allra längst upp fanns en lagervåning.

Inifrån hördes det redan höjda röster och Adalbert kunde se Köpman Feltz röda ansikte yttra de hemskaste förbannelser över ett olyckligt offer. Han skrockade lite för sig själv "De börjar tidigt idag" tänkte han. En sista blick ut, mot den vista han inte kunde få för mycket av.

 

[unmerged(49182)]

Hur kommer det sig att jag såg den här tråden, fastän jag aldrig postat nåt i den, när jag tryckte på User CP?

 

[Gustave Amon]

Hur kommer det sig att jag såg den här tråden, fastän jag aldrig postat nåt i den, när jag tryckte på User CP?

Fruktansvärt bra AAR kanske.

 

[unmerged(49182)]

Jag visste att jag skulle få ett sånt svar.

 

[Gustave Amon]

[sång]Som att fråga när man inte tänkt att vänta på nått svar...[/sång]
10-Superdyskenpoäng om du kan säga vilken sång, artist och album det där stycket var från.

Hursomhelst, kommentera min AAR istället. Jag vet att det inte händer så mycket just nu, men jag försöker bara fixa stämningen.

 

[unmerged(49182)]

Jag orkar inte läsa nu, imorgon kanske.

 

[Gustave Amon]

Med rödbrunt damm flög skyfflarnas innehåll mot sidorna. Stenhuggarnas jämna rytm knackade takten åt grävarna. Med manskraft skulle en gudomlig boning byggas. Så var det bestämt och så skulle det bli. Jan van Eindhausens imponerande kroppshydda stod skyddad från stendammet. Hans valkiga händer tvinnade 4 silvermynt vant mellan fingarna.

Överst in
Botten upp
Snurra ändarna
Dela på mitten
Varannan
Snurra ett av mynten över knogarna

I en oändlig dans över hans ena hand snurrade betalningssilvret, det var av gammal vana han gjorde det. En gång hade han blivit lurad med betalningen och fusklegeringen hade fallit av efterhand. Därför skrapade han alltid betalningsmynten mot varandra för att se om det inte försigicks nått fuffens. Det verkade vara i sin ordning det här. Sen om man fuskade lite med hantverkarnas löner blev det ännu bättre förtjänst av kyrkbygget. Kopparmynt var svåra att förfalska men de dumma krakarna hade inte öga för silver utan tog glatt emot både tenn och nickel i sitt ställe. Varje grävare skulle ha 3 kopparmynt varje dag, varje stenhuggare 5 och varje byggare 7. Som frimurare höll han i utbetalningarna och inköpen, han köpte allt han kunde från sitt eget stenbrott trots dess usla kvalitet och lät ofta stenhuggarna fråga traktens bönder efter stora stenar de grävt upp ur fältet. När den här kyrkan kollapsade på församlingens huvud skulle han vara långt borta ändå. Ett flin drog över hans läppar, hans ständiga kontributioner till sin loge borde flytta honom upp i graderna snart. Han tyckte hemlighetsmakeriet inom frimurarna var fånigt men stod ut med det eftersom han visste att det var genvägen till makt och rikedom.

"Jävlar och hans förbannade moster!" tänkte han, när han hörde ropen från grävområdet. Nu har klåparna träffat en sten igen. Skulle något bli gjort idag måste han hjälpa de stackars hjonen. Han gick med pondusrika steg mot källan till tumultet.
"Vad försigårs här!?" sade Jan
En smutsig grävare svarade på risig tyska "Ack så vi träffa sten och grävan gå sönder"
"Skyffel din jävel, SKYFFEL!" Skrek han. Dessa vender och deras språkförbistringar gjorde honom arg. Som grädden på moset hade en skyffel gått sönder. Vilket skulle tas direkt ur hans förtjänst

Han hoppade ner i den midjedjupa gropen och tittade på stenen. Den var slät och svart, med mycket dolt under ytan. Mycket riktigt hade en skyffel gått sönder och stenen låg där orörd. Den hade en något skrovlig yta, han spottade i handen och tvättade bort dammet. Den lilla bit av stenen som syntes visade ett tecken som fick honom att sätta i halsen. Under tecknet stod ett par ord på Latin, något han inte ens var närmelsevis språkkunnig i.

Som andra rangens frimurare hade han visats ett tecken målat på en vägg i logen. Det var en bild på ett mycket kort svärd som splittrats mot marken. En kantig figur som lika gärna kunde ha ritats i sanden. Inte mycket avslöjades om tecknet. Men Jan visste en sak med säkerhet och log. Ikväll skulle han skicka bud till sin logemästare i Rotterdam. Detta var hans tursamma dag.

 

[Sling Shot]

Sen uppdatering, annars bra.

 

[Gustave Amon]

Jag är missnöjd över er dedikation till min AAR, så dålig kan den väl ändå inte vara?

 

[Van der Gent]

Jag är säker på att folk läser.