I Herrens år
Kapitel 3
Krigarkungen. Det är det tilltalsnamnet Karl IX Gustav fick efter sin död. Under hans regeringstid gick Sverige mot en ny tid.
Danmark, Norge och Novgorod fick höra talas om den, slåss mot den och till slut frukta den.
Det fanns inget annat än militären som intresserade kungen och han låg i fält under större delen av sin tid vid makten.
Dock blev den tiden knapp, kung Karl Gustav är en av många kungar i Europa vars eftermäle blev stort, men vars tid i livet kort.
Allt började exakt ett år efter hans kröning, en fest som varit lika god som de vid Europas större hov. Tyska Ordern hade fått en ny stormästare som byggt upp ordern så att den åtminstone inte vore lika lätt att besegra som förut. Nu blickade han österut, mot Novgorod och Pskov. Hans plan var att besegra dem snabbt så fort ett bra läge kom. Och läget var bäst 1474, när Novgorod var i krig mot Storfurstendömet Moskva.
Tyska Ordern förklarar krig mot den trängda fienden Novgorod
Problemet låg dock i att Karl IX Gustav inte blivit förvarnad och Sveriges arméer befann sig i Stockholm och i Småland. Detta hindrade inte Sverige, men det var ett misstag som skulle kosta Tyska Ordern segern. Karl IX Gustavs mindre armé i Stockholm var framme tre månader efter krigsutbrottet, kungen kom med den större armén en och en halv månad senare.
Novgorod var på väg att kollapsa och detta visste svenskarna. Pskov hade redan annekterats av Tyska Ordern. Det var då svenskarna och ordern gjorde en gemensam framstöt mot kustprovinserna Neva och Ingermanland. Svenskarnas seger vid Neva blev beryktad och ett föredöme för alla länder i Europa. Med en mindre styrka ledd av Edward Wrangel, en tysk adelsman som sökt tjänst hos Kung Karl Gustav, besegrade den dubbelt så större fienden genom ett överraskningsanfall. När sedan kungen anlände med det svenska kavalleriet så hade redan Yeufemni II givit Novgorods huvudarmé i Ingermanland order att attackera svenskarna. Detta gav inte bara Tyska Ordern möjlighet att vinna en enkel seger mot det tidigare demoraliserade trupperna som mött svenskarna utan även kung Karl IX Gustav ryktbarheten som krigarkung. När de båda arméerna möttes så visade det sig att svenskarna var betydligt större än vad kung Yeufemnis rådgivare sagt, dock var den inte större än Novgorods egna. Dock så var svenskarna utvilade och hade fått välja plats för drabbning. Segern var ett faktum tre dagar senare när hela provinsen Neva föll till svenskarna. Novgorod var skakade och försökte omedelbart att förhandla om fred.
De två slagen vid Neva chockade Europa, en hälften så stor armé slog Novgorods rutinerade styrkor.
Till skillnad mot vad dåtida källor angivit så var kungen beredd att förhandla. Han blev inte på något sätt påverkad av hovet hemma i Stockholm. Kungen insåg att den svenska armén var uselt utrustad för ryskt vinterkrig och hade dessutom varit tvungen att lämna nästan all proviant på släp i Finland för att hinna fram i god tid så att Tyska Ordern inte tappade sitt övertag. Men situationen hade drastiskt ändrats. Novgorod var inte längre i krig mot Storfurstendömet Moskva och hade nu börjat förflytta sin stora armé i öster. I och med att Novgorod var beredd att erbjuda Neva och ett stort krigsskadestånd så var freden ett faktum. Kung Karl hade vunnit ett stort krig där han fick en stor del av sin fiendes strategiskt viktiga kust. Han hade dessutom blivit beryktad på köpet, men han nöjde sig inte där.
Sveriges strategiska vinst och skadeståndet som finansierade de svenska koloniala ambitionerna.
Väl hemma i huvudstaden började han planera en
framtida invasion av Danmark och Norge. Planen gick
ut på att försvaga norrmännen i norr och därför beslutade
kungen att kolonisera den sista lediga biten mark i norr,
provinsen Lappland. Hela 200 personer gav sig iväg och
på så sätt utökades Sverige med ytterligare en provins, Sameland.
Sameland, Sveriges första koloni
Under de fem år som kriget mot Danmark planerades revolterade Neva fyra gånger, var gång slogs upproret ner hårt och efteråt placerades en svensk styrka på 2000 man där. Neva revolterade aldrig mer och arbetet med att försvenska invånarna påbörjades, dock vägrade de konvertera till den katolska läran.
Första Ingriska upproret var det blodigaste
1478 var det dags igen, svenska styrkor mobiliserades och marscherade till sina posteringar. Andra Stornordiska kriget var ett faktum när krig förklarades på vintern 1478. Den andre februari hade kungen anlänt i Skåne och besegrat den danske kungen i grunden. Precis som i kriget mot Novgorod var fienden chockade över svenskarnas framfart. Allt hade gått perfekt utom en sak. Pommern hade svikit Östersjöalliansen och ställt sig på danskarnas sida. Detta var dock inte något kungen brydde sig om förrän både Skåne och Halland var i svenska händer.
Sveriges första attack mot danskarna vilket skulle leda till seger i det andra Stornordiska kriget
Det var då det gick upp för honom att danskarna inte skulle erbjuda samma lätta fred som Novgorod. Mellan den svenska och danska armén var det inte mer än några mil som mest. Men mellan dem låg östersund och den dansk-pommerska flottan och blockerade all framfart. Kungen hade inget val, han var tvungen att sluta fred med Pommern, en fred som inte kostade speciellt mycket för Sverige, däremot var Tyska Ordern inte nöjda då det under det senaste året besegrat Pommern och redan belägrat deras huvudstad. Men Karl Gustav hade inget val, han var tvungen att vinna snabba krig då Sverige inte hade en stor reserv eller ekonomi för långa krig.
Men de räckte inte enbart med att Pommerns skepp seglade hemåt, den danska kungliga flottan var fortfarande ett hot. Det var då amiral Gathenhielm fångade kungens uppmärksamhet med en listig plan. Den svenska flottan hade inte varit i krig på över 30 år, knappt hade de varit utanför hamn. Men genom att offra flottan skulle den svenska armén kanske få tid till att marschera över sundet mot danske kungen.
Kungen, som alltid var för djärva planer, beslöt samma kväll att detta var planen de skulle följa, men först skulle norrmännen besegras i grunden. Ett arbete han lämnat över åt Wrangel.
Det dröjde nästan ett år innan norrmännen var besegrade, under tiden hade knappt någon aggression märkts mellan danskarna och svenskarna. Mecklenburg hade belägrat och intagit Holstein, men var även de fast i ett krig som mest kunde beskrivas som ett krig på pappret. Danskarna var i grunden slaget, men vägrade inse faktum då det fortfarande hade sina öar kvar som de lätt kunde beskydda med sin stora flotta. Det var dock det som till slut besegrade dem. Danskarna insåg att så länge inget hot fanns emot deras flotta så var kriget inte över, därför var den samlad i Östersund. Men när Gathenhielm seglade ut från Stockholm med en litet armé och satte segel mot Gotland greps den danska militärbasen av panik. Ifall svenskarna var beredda att angripa Köpenhamn så skulle de med all säkerhet förlora, men var skulle hända ifall de angrep Gotland. Utan att tänka efter satte hela den danska flottan segel för att, i teorin, besegra den svenska flottan utanför Gotland och sedan återvända för att återigen hindra den svenska armén att marschera över Östersund. De räknade med att det skulle ta svenska minst tre veckor att bygga klart all skepp som skulle krävas. Och eftersom det enbart var oktober skulle svenskarna inte kunna komma över på något annat sätt.
Men som alla framgångsrika kungar så hade Kung Karl IX Gustav tur. Vintern slog till med en storm som varade i tre dagar och efteråt en köldknäpp som frös en stor del av Östersund. Kungen började sin marsch innan det var säkert att isen var tjock nog. 10 000 män kom natten till den 13 oktober marscherandes mot den danska armén över isen. Panik utbröt och ett av nordens mest grymma slag avgjordes mellan 13-15 oktober. Aldrig mer skulle Karl Gustav vinna en sådan seger. Danmark var krossade, deras armé var obefintlig och befann sig Holstein. Flottan som seglat ut för att vinna en säker seger hade inte fått något gjort, amiral Gathenhielm seglade bort och drog den danska flottan med sig. Endast ett sjöslag inträffade och det var när skeppet jungfrun kom bort från de andra skeppen under en höststorm och plötsligt fann sig omringade av dussintals danska skepp. Tragiskt nog var det just detta skepp som Gathenhielm befann sig på. Skeppet sänktes och inte en endaste överlevare återfanns från den svenska sidan. Men väl hemma igen så insåg den danska flottan att kriget var över. Danskarna hade kapitulerat och gått med på att ge Sverige Skåne, Halland och mellan Sverige och Norge slöts samtidigt fred där Jämtland och Sameland bytte ägare. I och med den långa tiden som kriget pågått så hade det danska folket i Skåne och Halland accepterat sina nya herrar, men även blivit accepterade av självaste kungen själv.
Den danska kulturen accepterades snabbt
Överblick av Sverige
Segern var enorm och samtidigt fruktansvärd för hela Östersjöregionen. Sverige var den nya makten och om kungen fått leva längre hade säkerligen större krig utkämpats där stormakter som England och Frankrike blandat sig i. Men kungens dagar var räknade. Av någon konstig anledning dog kungen den 9 mars 1483, endast 33 år gammal. Makten hade han bara haft i 10 år, men under de åren gick Sverige från fattigt till rikt, efterblivet till att åtminstone vara en del av Europas elit. Men efter sig lämnade han katastrof. Kungen dog och till hans efterträdare utnämndes sonen Karl, elva år gammal, precis som det bestämts vid Mora Stenar. Kungens linje skulle för alltid vara den svenska kungalinjen.
En förmyndarregering utnämndes som under sina fem år vid makten inte skulle få mycket uträttat. Det som i nutiden kallas förmyndarkriserna började den 10 mars 1483, dagen efter kungens död.
Den första förmyndarregeringen