Prolog
Sverige hade länge varit en del av danmark, eller snarare en del av kalmarunionen, utan hopp om frigörelse.
Men en släkt kämpade ständingt emot, försökte ständigt ge Sverige sin självständighet åter.
En släkt som hade innehavit titeln riksföreståndare ett flertal gånger, och som varje gång stått som en nagel i den danske kungens öga.
Släkten Sture.
År 1523 lyckades så Sverige äntligen bli fritt från förtryck, men under en kung av ätten Vasa.
Två andra stora ätter ansåg sig vara de rättmätiga ägarna till den svenska kronan - Sture och Grip, och båda gjorde sitt yttersta för att vinna kronan.
Kampen om Svea Rike kunde börja.
KAPITEL 1: Vasatiden
skandinavien år 1523
Gustav I Vasa
år 1523 tog Kung Gustav I Vasa makten i sverige, och lyckades äntligen kasta ut dansken för gott.
Folket ljublade, men i västergötland satt sturarna och surade. Efter hundratals år av total dominans i svensk politik, hade Sturarna blivit omkörda av denna uppstickare Vasa.
Efter några år insåg dock Sturarna att allt kanske inte var förlorat.
Gustav Vasa hade snabbt gjort sig till fiende med Hansan, som hade lånat ut pengar till frihetskampen, och Vasa beslutade att kunglig mark skulle säljas ut för att bekosta lånen.
Sturarna var inte sena att utnyttja detta, och köpte succeivt upp delar av kronans provins Närke.
Till sturarnas stora förtret försökte deras ärkerivaler, släkten Grip, kontra detta genom att köpa upp Kronans Biskopdöme Uppland, så fort som kyrkan förstatligades.
Sveriges maktbalans vidhölls, då Närke och Uppland var ungefär likbördiga, vad gällde jordbrukskapacitet.
skandinavien år 1560
Erik XIV
efter detta hade dock den monetära balansen skiftat i Sverige, kronan var rik, medans de två främsta adelsätterna Grip och Sture var fattiga.
De två ätterna valde olika vägar här, och deras beslut skulle påverka framtiden hundratals år framöver.
I sörmland beslutade ätten Grip att man skulle öppna fler gruvor i sina förläningar lappland och dalarna, för att på så sätt återställa sin ekonomi.
I västergötland fattade Sturarna ett annat beslut.
Man ansåg att källan till makt, i Sverige och totalt, var mark, och man ansåg att bästa sättet för ätten att bli rik, var att utvidga området under sin kontroll.
Denna taktik hade några problem:
för det första hade kronan tillräckligt med pengar, och den nye kungen Erik XIV hade slutit fred med hansan, för att i stället försöka hindra sina bröder, såväl som Sture och Grip, från att ta över makten.
Därmed kunde inga nya förläningar köpas från kronan.
För det andra var sturarnas egen militära styrka alltför liten för att man skulle kunna delta i krig, för att på så sätt vinna mark utanför sveriges gränser.
Lösningen på dessa problem tog väldigt lång tid för sturarna att komma på, men när de väl insett det, förstod de inte hur de kunde ha missat det.
I väntan på bättre tider, skulle ätten Sture köpa upp land från småätter i Finland, där kronans makt inte var lika stor. Detta kunde även ge en landväg till kusten från deras inländska förläningar, vilket kunde förenkla transporten av spannmål till Västergötland.
Dessutom var detta mycket billigare än vad motsvarande jord skulle ha kostat någon annan stanns, till och med i norrland, eftersom marken ägdes av flera småätter, i stället för en stor, vilket innebar att Sturarna hade en väldigt bra förhandlingsposition.
Dock var detta inte lika inkomstbringande som Grips Gruvor, och det ansågs vara Grip som var vinnarna, maktbalansen hade flyttats, och sturarna var på väg in i problem.
Men då hände det som Sturarna hoppats på, Eriks bröder slog sig samman och avsatte honom, slängd i en fängelsehåla.
Erik XIV:s yngre bror Johan blev nu konung över Sverige
skandinavien år 1568
Johan III
Johan III:s regeringstid är präglad av nationell instabilitet, på grund av de lån som togs för att kunna avsätta kung Erik.
Än en gång behövde Kronan pengar, och Sturarna hjälpte dem mer än gärna.
Man fortsatte sin tidigare strategi i Finland, men denna gång köpte man upp kronans land runt Helsingfors, för en spottstyver av det egentliga värdet, och snart var hela finland ägt av antingen Sture eller Grip, det mesta av Sture.
Samtidigt insåg Grip att Sturarna dragit en riktig vinstlott, då de lagt beslag på det sista bördiga landet som inte ägdes av Grip eller Sture.
För att försöka kompensera, ökade de sin kruvkapacitet ännu mer, men deras gruvor innehöll inte tillräckligt mycket malm för att kapaciteten skulle kunna öka så mycket mer, och de halkade snart efter Sture vad gällde inkomster.
I ett försök att stabilisera landet gifter sig Johan III men den polska drottningen Katarina Jagellonica, och fick ne arvinge, Sigismund.
Detta oroade Adeln mycket, eftersom ju säkrare tronföljden blev, desto mindre blev chansen att de skulle kunna få kronan för sig själva.
Men trots protester och missnöje, luckades Johans stabilisering, och han regerade mycket länge, ända till sin död år 1592.
skandinavien år 1592
Sigismund
Men de goda tiderna tog snabbt slut när Sigismund intog tronen.
Sigismund hade nästan enbart bott i Polen med sin mamma, han kunde inte svenska, och han hade inget intresse av Sverige.
Detta innebar att adeln kunde köpa mycket Kunglig mark, men det innebar ochså att de svenska skatterna gick till polen, vilket inte gillades av någon.
Denna gång insåg Grip sitt tidigare misstag, och försökte snappa åt sig så mycket land som möjligt. Tyvärr var Stures kassakistor större, och det luckrativa Hälsingland gick till Sture.
Grip fick nöja sig med bergsförläningen Jämtland, som visserligen knöt ihop deras välde officiellt, men transport genom havet var så mycket effktivare att det inte gjorde någon egentlig skillnad.
Det började bli mer och mer tydligt vilken ätt som var den mäktigaste, och Griparna skulle komma att bli alt mer desperata i sin jakt efter övertaget.
Denna jakt skulle ha kunnat lyckas mycket snart, år 1598 vid slaget vid Stångebro, då Grips arméer krossade den Polska hären som skulle tvinga tillbaka Katolicismen till Sverige.
Efter detta utropade sig Johan Knutsson Grip till Kung Johan IV av Sverige, och var nära att lyckas med ättens mål att bestiga tronen.
Men en koalition av Vasas och Stures trupper besegrade hans utmattade här, bara en månad efter hans utropande.
Efter detta började Vasa och Sture kämpa om vem som skulle bli Kung, medan Gustav Vasas tredje son Karl var riksföreståndare.
skandinavien år 1599
Karl IX
Under fem år pågick "uppsala församling" så kallad för att den hölls i uppsala domkyrka.
varje dag hölls förhandlignar om kronan mellan huvudman Svante Knutsson Sture och riksföreståndare Karl Gustafsson Vasa.
Vasa hävdade att man enligt lagen skulle ärva inom familjen, och att därför Karl Gustafsson Vasa, son till Gustav Vasa, skulle bli kung.
Sture, å sin sida, hävdade att man hade bidragit med flest man för att krossa Grip, och att man därför skulle inneha titeln.
På grund av Sigismunds totala utförsäljning av kronans mark, hade Vasarna inte något bra förhandlingsläge, och rent logiskt skulle Sturarna ha vunnit, men år 1604 kom man överens om ett avtal.
I avtalet skulle Vasa ge resten av sin mark i norrland och finland till Sture, och i gengäld skulle Sture tjäna vasarna lojalt, kämpa för dem, och stödja alla framtida Vasakungar.
Det var ett svårt beslut för båda att fatta, men för sturarna var en dominans av bottenhavet viktig, och Vasarna behövde säkra sin tron, för att förhindra att liknande händelser skedde igen.
Detta var ett viktigt beslut i Sveriges historia, eftersom det garanterade en politisk stabilitet, och utan den hade inte Sverige kunnat bli den stormakt som det blev, i STORMAKTSTIDEN (kommer snart)
skandinavien efter vasatiden
Sverige hade länge varit en del av danmark, eller snarare en del av kalmarunionen, utan hopp om frigörelse.
Men en släkt kämpade ständingt emot, försökte ständigt ge Sverige sin självständighet åter.
En släkt som hade innehavit titeln riksföreståndare ett flertal gånger, och som varje gång stått som en nagel i den danske kungens öga.
Släkten Sture.
År 1523 lyckades så Sverige äntligen bli fritt från förtryck, men under en kung av ätten Vasa.
Två andra stora ätter ansåg sig vara de rättmätiga ägarna till den svenska kronan - Sture och Grip, och båda gjorde sitt yttersta för att vinna kronan.
Kampen om Svea Rike kunde börja.
KAPITEL 1: Vasatiden
skandinavien år 1523
Gustav I Vasa
år 1523 tog Kung Gustav I Vasa makten i sverige, och lyckades äntligen kasta ut dansken för gott.
Folket ljublade, men i västergötland satt sturarna och surade. Efter hundratals år av total dominans i svensk politik, hade Sturarna blivit omkörda av denna uppstickare Vasa.
Efter några år insåg dock Sturarna att allt kanske inte var förlorat.
Gustav Vasa hade snabbt gjort sig till fiende med Hansan, som hade lånat ut pengar till frihetskampen, och Vasa beslutade att kunglig mark skulle säljas ut för att bekosta lånen.
Sturarna var inte sena att utnyttja detta, och köpte succeivt upp delar av kronans provins Närke.
Till sturarnas stora förtret försökte deras ärkerivaler, släkten Grip, kontra detta genom att köpa upp Kronans Biskopdöme Uppland, så fort som kyrkan förstatligades.
Sveriges maktbalans vidhölls, då Närke och Uppland var ungefär likbördiga, vad gällde jordbrukskapacitet.
skandinavien år 1560
Erik XIV
efter detta hade dock den monetära balansen skiftat i Sverige, kronan var rik, medans de två främsta adelsätterna Grip och Sture var fattiga.
De två ätterna valde olika vägar här, och deras beslut skulle påverka framtiden hundratals år framöver.
I sörmland beslutade ätten Grip att man skulle öppna fler gruvor i sina förläningar lappland och dalarna, för att på så sätt återställa sin ekonomi.
I västergötland fattade Sturarna ett annat beslut.
Man ansåg att källan till makt, i Sverige och totalt, var mark, och man ansåg att bästa sättet för ätten att bli rik, var att utvidga området under sin kontroll.
Denna taktik hade några problem:
för det första hade kronan tillräckligt med pengar, och den nye kungen Erik XIV hade slutit fred med hansan, för att i stället försöka hindra sina bröder, såväl som Sture och Grip, från att ta över makten.
Därmed kunde inga nya förläningar köpas från kronan.
För det andra var sturarnas egen militära styrka alltför liten för att man skulle kunna delta i krig, för att på så sätt vinna mark utanför sveriges gränser.
Lösningen på dessa problem tog väldigt lång tid för sturarna att komma på, men när de väl insett det, förstod de inte hur de kunde ha missat det.
I väntan på bättre tider, skulle ätten Sture köpa upp land från småätter i Finland, där kronans makt inte var lika stor. Detta kunde även ge en landväg till kusten från deras inländska förläningar, vilket kunde förenkla transporten av spannmål till Västergötland.
Dessutom var detta mycket billigare än vad motsvarande jord skulle ha kostat någon annan stanns, till och med i norrland, eftersom marken ägdes av flera småätter, i stället för en stor, vilket innebar att Sturarna hade en väldigt bra förhandlingsposition.
Dock var detta inte lika inkomstbringande som Grips Gruvor, och det ansågs vara Grip som var vinnarna, maktbalansen hade flyttats, och sturarna var på väg in i problem.
Men då hände det som Sturarna hoppats på, Eriks bröder slog sig samman och avsatte honom, slängd i en fängelsehåla.
Erik XIV:s yngre bror Johan blev nu konung över Sverige
skandinavien år 1568
Johan III
Johan III:s regeringstid är präglad av nationell instabilitet, på grund av de lån som togs för att kunna avsätta kung Erik.
Än en gång behövde Kronan pengar, och Sturarna hjälpte dem mer än gärna.
Man fortsatte sin tidigare strategi i Finland, men denna gång köpte man upp kronans land runt Helsingfors, för en spottstyver av det egentliga värdet, och snart var hela finland ägt av antingen Sture eller Grip, det mesta av Sture.
Samtidigt insåg Grip att Sturarna dragit en riktig vinstlott, då de lagt beslag på det sista bördiga landet som inte ägdes av Grip eller Sture.
För att försöka kompensera, ökade de sin kruvkapacitet ännu mer, men deras gruvor innehöll inte tillräckligt mycket malm för att kapaciteten skulle kunna öka så mycket mer, och de halkade snart efter Sture vad gällde inkomster.
I ett försök att stabilisera landet gifter sig Johan III men den polska drottningen Katarina Jagellonica, och fick ne arvinge, Sigismund.
Detta oroade Adeln mycket, eftersom ju säkrare tronföljden blev, desto mindre blev chansen att de skulle kunna få kronan för sig själva.
Men trots protester och missnöje, luckades Johans stabilisering, och han regerade mycket länge, ända till sin död år 1592.
skandinavien år 1592
Sigismund
Men de goda tiderna tog snabbt slut när Sigismund intog tronen.
Sigismund hade nästan enbart bott i Polen med sin mamma, han kunde inte svenska, och han hade inget intresse av Sverige.
Detta innebar att adeln kunde köpa mycket Kunglig mark, men det innebar ochså att de svenska skatterna gick till polen, vilket inte gillades av någon.
Denna gång insåg Grip sitt tidigare misstag, och försökte snappa åt sig så mycket land som möjligt. Tyvärr var Stures kassakistor större, och det luckrativa Hälsingland gick till Sture.
Grip fick nöja sig med bergsförläningen Jämtland, som visserligen knöt ihop deras välde officiellt, men transport genom havet var så mycket effktivare att det inte gjorde någon egentlig skillnad.
Det började bli mer och mer tydligt vilken ätt som var den mäktigaste, och Griparna skulle komma att bli alt mer desperata i sin jakt efter övertaget.
Denna jakt skulle ha kunnat lyckas mycket snart, år 1598 vid slaget vid Stångebro, då Grips arméer krossade den Polska hären som skulle tvinga tillbaka Katolicismen till Sverige.
Efter detta utropade sig Johan Knutsson Grip till Kung Johan IV av Sverige, och var nära att lyckas med ättens mål att bestiga tronen.
Men en koalition av Vasas och Stures trupper besegrade hans utmattade här, bara en månad efter hans utropande.
Efter detta började Vasa och Sture kämpa om vem som skulle bli Kung, medan Gustav Vasas tredje son Karl var riksföreståndare.
skandinavien år 1599
Karl IX
Under fem år pågick "uppsala församling" så kallad för att den hölls i uppsala domkyrka.
varje dag hölls förhandlignar om kronan mellan huvudman Svante Knutsson Sture och riksföreståndare Karl Gustafsson Vasa.
Vasa hävdade att man enligt lagen skulle ärva inom familjen, och att därför Karl Gustafsson Vasa, son till Gustav Vasa, skulle bli kung.
Sture, å sin sida, hävdade att man hade bidragit med flest man för att krossa Grip, och att man därför skulle inneha titeln.
På grund av Sigismunds totala utförsäljning av kronans mark, hade Vasarna inte något bra förhandlingsläge, och rent logiskt skulle Sturarna ha vunnit, men år 1604 kom man överens om ett avtal.
I avtalet skulle Vasa ge resten av sin mark i norrland och finland till Sture, och i gengäld skulle Sture tjäna vasarna lojalt, kämpa för dem, och stödja alla framtida Vasakungar.
Det var ett svårt beslut för båda att fatta, men för sturarna var en dominans av bottenhavet viktig, och Vasarna behövde säkra sin tron, för att förhindra att liknande händelser skedde igen.
Detta var ett viktigt beslut i Sveriges historia, eftersom det garanterade en politisk stabilitet, och utan den hade inte Sverige kunnat bli den stormakt som det blev, i STORMAKTSTIDEN (kommer snart)
skandinavien efter vasatiden
Last edited:
