I Herrens år
Kapitel 6, del 2
Kapitel 6, del 2
Allt verkade perfekt som läget var för svenskarna. De satt trygga i Ingermanland och Neva och provianten strömmade in med skepp och landvägen från Finland. Men rapporter kom samtidigt in om vilka förluster Tyska Ordern hade och till slut så insåg den svenska staben att deras allierade var i stor fara. Kungen skickade hela den kungliga flottan som tog ombord alla viktiga personer utanför Danzig, den sista fria staden.
Däremot kunde han inte förmå Tyska Orderns ledare att inte sluta fred med ryssen.
En fred slöts tyvärr följande månad och var chockerande lätt. Tyska Ordern slapp undan med att betala skadestånd, visserligen en enorm summa men ändå en lättare börda mot vad som kunde ha krävts.
Furst Vassily av Moskva hade uppnått en fred som skulle frigöra hans stora armé i Baltikum.
I och med denna fred stod Sverige ensam mot Moskva och det var vad han velat uppnå.
Ifall detta varit början på kriget hade svenskarna haft övertaget, men nu hade de ont om reserver och dessutom visade det sig att den ryska armén var fyra gången större totalt. Det spelade ingen roll att provianten var enorm i städerna längs gränserna. Sverige hade haft det svårt mot en lika stor fiende, en fyra gånger så stor var fruktansvärd. Den ryska armén bestod dessutom mestadels av kosacker, alltså en fruktansvärd fiende. Kungen och hans närmaste begav sig omedelbart till Finland. Där anslöt han med en Sven Torstensson, en man som gjort karriär under stormningen av Novgorods huvudstad. Han gav Torstensson befäl över 5000 inköpta ryttare, en styrka som var skrattretande mot den 15000 som stod på andra sidan gränsen. Dock så marscherade Vassilys armé i Baltikum dag och natt för att förena sig med den armé som hittills enbart varit ett lockbete.
Sven Tostensson och Adelcreutz marsch mot ryssen
Sven Tostenssons legoknektar
Kungens förhoppning var att Sveriges sammanlagda 16000 man skulle stå emot ryssen så mycket att han inte vågade sig in i Finland utan enbart inrikta sig på krig vid finska viken. Kungens chansning lönade sig och den ryske generalen Nazariy von Buxhoevden, en av många tyska invandrande adelsmän, attackerade på sommaren Ingermanland. Där stod det tredje slaget om Ingermanland och svenskarna förlorade stort mot sin fiende. Adelcreutz han inte ansluta sig med Torstensson, vilket skulle leda till att dessa båda för all framtid skulle se på varandra med hat och avsky.
Nederlaget mot den övermäktiga ryska armén
Men svenskarnas mod påverkade fursten av Moskva, han var inte lika säker på sina rapporter om att Sveriges styrkor var få och slagna utan skickade 21 juni 1510 ett bud om fred mellan svenskarna och moskoviterna. Han hade enligt sig själv ändå uppnått det han velat, trots att ingen mark tillfallit Moskva. Vassily var i mycket en skeptisk man och detta var anledning till att han inte litade på sina generaler när det påstod att fienden var slagen. Fursten var nöjd med att ha tuktat Tyska Orden och skakat den svenska kungen rejält. Kung Karl däremot såg fredsbudet som en skänk från ovan. Gud hade sannerligen haft medlidande med Kung Karl och hans armé och därför hade han hjälpt kungen när han som mest behövde det. Sverige skrev på fredsbudet och styrkorna började marschera hem till sina posteringar.
Den vita freden
Sverige återgick till att förbättra ekonomin och dessutom genomförde Karl XI en mindre räfst som innebar att flera adelsmän försökte revoltera mot honom. Efter segern i förra kriget var den svenska armén stark, dess ledare erfarna och folket hyllade sin kung. Så de adelsmän som kämpat hårt för att öka sin makt infångades snart och fängslades eller avrättades på Stockholms gator. Detta ledde till oro runt om i huvudstaden och ibland skedde upplopp från fattiga bönder som gav sig på de rika runt om på Stockholms gator. Dessutom hade kungen var oförsiktig och utnämnt Torstensson till den man som skulle sköta infångningen av adelsmän vilket skulle leda till kungens död.
För Torstensson tog sin uppgift på allvar men dessvärre var hans källor inte lika bra. Det anses numera att mer än 40 människor dömdes till döden utan någon riktig misstanke.
En av dessa var kungens förre lärare och likaså fältmarskalk Adelcreutz far. Han ställdes inför rätta och dömdes till döden för landsförräderi. Eftersom han var en landsförrädare enligt lagen så fanns det enbart en straff, döden. Kungen vågade inte trotsa Torstensson trots att han själv var tveksam till om misstankarna verkligen var befogade. Kungen skrev under beslutet och Adelcreutz halshöggs utanför slottet, huruvida kungen var närvarande vet ingen, men det verkar smått otroligt att han skulle välja att bevittna den man, som varit som hans far, när han steg fram för att dö.
Fredrik Adlercreutz far avrättas utanför kungens slott i Stockholm
Dock så skulle inte unge fältmarskalken Fredrik Adelcreutz kunna förlåta kungen och hans familj för detta svek mot hans far. När Sverige befann sig i en stor kris, då kungen hade spärrat in sig på sitt rum av sorg stormade Fredrik Adlercreutz slottet. Han ansåg att ifall kungen svek hans far så skulle han själv svika kungen.
Stormningen som var skoningslös hade enbart ett mål, Karl XI skulle mördas. Livgardet under Adelcreutz befäl hade inga som helst problem med detta, de var allt för förblindade av Fredrik Adelcreutz karisma för att förstå vilket kaos som skulle kunna komma ur ett sådant här beteende.
Karl XI dräptes och likaså hans syster och hennes ofödda barn. Längre fanns inte någon direkt arvinge från kungens linje och adeln var inte långsamma med att upphöja deras befriare Adlercreutz till kung. Vad folket vid Mora Stenar beslöt har inte gått till historien, däremot skall livgardet ropat
- Kungen är död! Leve kungen.
Det hade inte dröjt särskilt länge innan folkmassan slöt upp och detta ansågs då som att de accepterade den nye konungen.
Hot mot den nye kungen fanns inga, adeln stod på hans sida och folket hade en respekt för deras förre fältmarskalk. En del revolter inträffade, men inget som inte slogs ner hänsynslöst, och till slut återgick allt till det vanliga.
Moskoviets och Mecklenburgs furstar protesterade då de ansåg sig ha laglig rätt till Karl XI arv. Vasily för att den förförre kungens syster varit gift med Vasilys far och Meckelnburgs furste Friedrich eftersom han och hans förfäder alltid varit tätt sammanslutna med Sverige. Ingen av dem kunde däremot göra något mer än att klaga. Mecklenburg var aldeles försvaga och Storfurstendömet Moskva återhämtade sig från förra kriget med Sverige.
Fredrik Adlercreutz hämnade sin far och blev samtidigt vald till kung av Sverige. Hans framtid var dock osäker, krig mot Danmark verkade oundvikligt, likaså krig mot Moskva så fort de återhämtat sig. Men för nuläget hade han möjligheten att bygga upp sitt försvar mot kommande krig. En av förberedelserna var giftermålet med kungen av Polens syster Waleska. Mer om Fredrik I av släkten Adelcreutz får ni läsa om i nästa kapitel.
Kung Fredrik I av Sverige
Däremot kunde han inte förmå Tyska Orderns ledare att inte sluta fred med ryssen.
En fred slöts tyvärr följande månad och var chockerande lätt. Tyska Ordern slapp undan med att betala skadestånd, visserligen en enorm summa men ändå en lättare börda mot vad som kunde ha krävts.
Furst Vassily av Moskva hade uppnått en fred som skulle frigöra hans stora armé i Baltikum.
I och med denna fred stod Sverige ensam mot Moskva och det var vad han velat uppnå.
Ifall detta varit början på kriget hade svenskarna haft övertaget, men nu hade de ont om reserver och dessutom visade det sig att den ryska armén var fyra gången större totalt. Det spelade ingen roll att provianten var enorm i städerna längs gränserna. Sverige hade haft det svårt mot en lika stor fiende, en fyra gånger så stor var fruktansvärd. Den ryska armén bestod dessutom mestadels av kosacker, alltså en fruktansvärd fiende. Kungen och hans närmaste begav sig omedelbart till Finland. Där anslöt han med en Sven Torstensson, en man som gjort karriär under stormningen av Novgorods huvudstad. Han gav Torstensson befäl över 5000 inköpta ryttare, en styrka som var skrattretande mot den 15000 som stod på andra sidan gränsen. Dock så marscherade Vassilys armé i Baltikum dag och natt för att förena sig med den armé som hittills enbart varit ett lockbete.
Sven Tostensson och Adelcreutz marsch mot ryssen
Sven Tostenssons legoknektar
Kungens förhoppning var att Sveriges sammanlagda 16000 man skulle stå emot ryssen så mycket att han inte vågade sig in i Finland utan enbart inrikta sig på krig vid finska viken. Kungens chansning lönade sig och den ryske generalen Nazariy von Buxhoevden, en av många tyska invandrande adelsmän, attackerade på sommaren Ingermanland. Där stod det tredje slaget om Ingermanland och svenskarna förlorade stort mot sin fiende. Adelcreutz han inte ansluta sig med Torstensson, vilket skulle leda till att dessa båda för all framtid skulle se på varandra med hat och avsky.
Nederlaget mot den övermäktiga ryska armén
Men svenskarnas mod påverkade fursten av Moskva, han var inte lika säker på sina rapporter om att Sveriges styrkor var få och slagna utan skickade 21 juni 1510 ett bud om fred mellan svenskarna och moskoviterna. Han hade enligt sig själv ändå uppnått det han velat, trots att ingen mark tillfallit Moskva. Vassily var i mycket en skeptisk man och detta var anledning till att han inte litade på sina generaler när det påstod att fienden var slagen. Fursten var nöjd med att ha tuktat Tyska Orden och skakat den svenska kungen rejält. Kung Karl däremot såg fredsbudet som en skänk från ovan. Gud hade sannerligen haft medlidande med Kung Karl och hans armé och därför hade han hjälpt kungen när han som mest behövde det. Sverige skrev på fredsbudet och styrkorna började marschera hem till sina posteringar.
Den vita freden
Sverige återgick till att förbättra ekonomin och dessutom genomförde Karl XI en mindre räfst som innebar att flera adelsmän försökte revoltera mot honom. Efter segern i förra kriget var den svenska armén stark, dess ledare erfarna och folket hyllade sin kung. Så de adelsmän som kämpat hårt för att öka sin makt infångades snart och fängslades eller avrättades på Stockholms gator. Detta ledde till oro runt om i huvudstaden och ibland skedde upplopp från fattiga bönder som gav sig på de rika runt om på Stockholms gator. Dessutom hade kungen var oförsiktig och utnämnt Torstensson till den man som skulle sköta infångningen av adelsmän vilket skulle leda till kungens död.
För Torstensson tog sin uppgift på allvar men dessvärre var hans källor inte lika bra. Det anses numera att mer än 40 människor dömdes till döden utan någon riktig misstanke.
En av dessa var kungens förre lärare och likaså fältmarskalk Adelcreutz far. Han ställdes inför rätta och dömdes till döden för landsförräderi. Eftersom han var en landsförrädare enligt lagen så fanns det enbart en straff, döden. Kungen vågade inte trotsa Torstensson trots att han själv var tveksam till om misstankarna verkligen var befogade. Kungen skrev under beslutet och Adelcreutz halshöggs utanför slottet, huruvida kungen var närvarande vet ingen, men det verkar smått otroligt att han skulle välja att bevittna den man, som varit som hans far, när han steg fram för att dö.
Fredrik Adlercreutz far avrättas utanför kungens slott i Stockholm
Dock så skulle inte unge fältmarskalken Fredrik Adelcreutz kunna förlåta kungen och hans familj för detta svek mot hans far. När Sverige befann sig i en stor kris, då kungen hade spärrat in sig på sitt rum av sorg stormade Fredrik Adlercreutz slottet. Han ansåg att ifall kungen svek hans far så skulle han själv svika kungen.
Stormningen som var skoningslös hade enbart ett mål, Karl XI skulle mördas. Livgardet under Adelcreutz befäl hade inga som helst problem med detta, de var allt för förblindade av Fredrik Adelcreutz karisma för att förstå vilket kaos som skulle kunna komma ur ett sådant här beteende.
Karl XI dräptes och likaså hans syster och hennes ofödda barn. Längre fanns inte någon direkt arvinge från kungens linje och adeln var inte långsamma med att upphöja deras befriare Adlercreutz till kung. Vad folket vid Mora Stenar beslöt har inte gått till historien, däremot skall livgardet ropat
- Kungen är död! Leve kungen.
Det hade inte dröjt särskilt länge innan folkmassan slöt upp och detta ansågs då som att de accepterade den nye konungen.
Hot mot den nye kungen fanns inga, adeln stod på hans sida och folket hade en respekt för deras förre fältmarskalk. En del revolter inträffade, men inget som inte slogs ner hänsynslöst, och till slut återgick allt till det vanliga.
Moskoviets och Mecklenburgs furstar protesterade då de ansåg sig ha laglig rätt till Karl XI arv. Vasily för att den förförre kungens syster varit gift med Vasilys far och Meckelnburgs furste Friedrich eftersom han och hans förfäder alltid varit tätt sammanslutna med Sverige. Ingen av dem kunde däremot göra något mer än att klaga. Mecklenburg var aldeles försvaga och Storfurstendömet Moskva återhämtade sig från förra kriget med Sverige.
Fredrik Adlercreutz hämnade sin far och blev samtidigt vald till kung av Sverige. Hans framtid var dock osäker, krig mot Danmark verkade oundvikligt, likaså krig mot Moskva så fort de återhämtat sig. Men för nuläget hade han möjligheten att bygga upp sitt försvar mot kommande krig. En av förberedelserna var giftermålet med kungen av Polens syster Waleska. Mer om Fredrik I av släkten Adelcreutz får ni läsa om i nästa kapitel.
Kung Fredrik I av Sverige
