Kriget närmar sig
Redan som ung, såg jag med tveksamhet till nationalsocialisterna (eller som jag och mina vänner sade, "nazis", en förkortning av "nationalsozialismuss" som brunskjortorna hatade att höra). Jag kan inte varit mer än tretton år, när min far kom hem och berättade hur han bevittnat ett tal av Berlins bruna ledare, Göebbels:
Det judiska hotet, drömmarna om att återupprätta Stortyskland och idéen om det överlägsna germanska folket, var det genomgående som behandlades under hans tal.
Men, min far avskydde judarna, trodde på ett starkt Stortyskland och hyste inga illusioner om att det skulle finnas ett mer livsdugligt folk än det germanska.
Trots det, avskydde han dels Göebbels, dels Hitlers nationalsocialism.
För mig, var det väldigt svårt att förstå hur min far resonerade och dessutom var det ingen man som tyckte om att tala, men en kväll tog jag mod till mig och frågade honom; hur kommer det sig att du, trots att dina åsikter verkar vara desamma, avskyer nazisterna?
Min son, svarade han och såg ut att fundera innan han återigen tog till orda, det är mycket du inte förstår, förr, på Willhelms tid, rådde ordning och reda, men se nu! Demokrati fungerar inte på det tyska folket, vi behöver en stark ledare. Men, en ledare som Willhelm, som enbart har det tyska folkets bästa för ögonen. Och judarna, jag avskyr dem inte för att de är judar, utan för att de gör vad de gör, och råkar vara judar. Och min dröm om ett starkt och större Tyskland, beror på att vi än gång hade ett stort och starkt tyskland, men fega människor förråde oss och se på vårt lilla och svaga land. Vi måste ta tillbaka det som är vårt!
Därefter sa han inget mer. Länge funderade jag på hans ord; jag lekte med mina jämnåriga kamrater och för mig var det ju ganska ointressant huruvida vi hade kolonier på andra sidan jorden och någon jude hade jag aldrig träffat.
Två år senare, vid femtonårsåldern, vann Hitlers nationalsocialistiska arbetarparti makten. Det var 1933. Och vilken skillnad det skulle bli de närmaste åren: människor hade ett jobb och pengar och allt blev mycket bättre, men det skedde på bekostnad av något som jag inte riktigt kunde sätta mitt finger på; min far hyssjade mig en gång när vi vandrade förbi en butik som var vandaliserad och jag frågat, vilka som kunde legat bakom något så lågt. Jag hade en känsla av att man skulle vara tyst om vissa saker och den frihet som vi sades ha, kändes inte som någon riktigt frihet.
Vid arton års ålder hoppade jag av skolan, det var i början av 1936 och jag sökte värvning i armén. Jag hade väl egentligen inget val; kommer man från en preussisk familj, har man det eviga kravet, på att fostras i armén. Min far, som hade varit kavallerist under det stora kiget, ansåg att det var den grenen jag skulle söka till, men dessvärre fanns inte längre några beridna formationer kvar i Berlin. Därför sökte jag till den nyligen formade första pansardivisionen som var en ihopslagning av några forna kavalleridivisioner: idéen var att pansardivisionerna skulle vara arméns främsta gren, där enbart de bästa skulle få komma till. En position som jag naturligtvis såg som oehört sporrande och intressant och tänk sen, vad jag skulle göra mina föräldrar stolta när jag kom hem med pansardivisionens svarta uniform, rikets tjusigaste, enligt några damer som jag råkat höra under en tågfärd genom Berlin.
Min ansök accepterades och jag började genomgå min treåriga utbildning på en kasern strax utanför Berlin. De tre åren var antagligen de hårdaste i mitt liv; dag in och dag ut tränade vi, excersierade vi, men samtidigt vill jag inte gnälla alltför mycket, ty kamratskapen var bra, vi bodde gratis och fick tre mål mat serverade samt en daglig ranson av cigarreter.
Men i och med att det internationella läget blev allt mer spänt, enligt kasernchefen, började vi mer och mer förbereddas för ett evenetuellt kommande krig. Sommaren 1939 insåg vi varåt det barkade:
Ett nytt krig.
