-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Kapitel 6 – Utrikesministeriet. 23 Juli 1936. 0945.
Spaniens utrikesminister Augusto Barcia Trelles väntade spänt vid sitt skrivbord. Under hela gårdagen hade han varit i kontakt med Komintern och förhandlat om bistånd från dom. Men han visste självklart att det i själva verket var Kreml och Stalin han bad om hjälp hos. Det skulle självklart ta tid, det gjorde det alltid när ryssarna var inblandade. Men han var hoppfull. Faktum var att de hade lovat svar redan under dagen. Det var ovanligt snabbt och han tolkade det som enbart positivt. Det här kunde bli en jättelik antifascistisk manifestation. När hela världen svikit den folkvalda regeringen kunde Sovjet komma och visa att alla inte vände ryggen till. Det skulle ge sådan prestige att Barcia egentligen inte hyste några tvivel om att Stalin skulle gå med på det. Material och förnödenheter och ett par tusen ”frivilliga” samt några politiska kommissionärer skulle kunna vända det övertag som nationalisterna hade och rädda republiken från undergång.
Han pillade nervöst på en skjortknapp medan han väntade.
Då ringde telefonen.
Han hade beordrat sin sekreterare att koppla alla samtal från Moskva direkt till honom.
Barcia tog ett djupt andetag.
”Barcia här.”
”Goddag utrikesminister. Jag är Iosev Ivanovich Karanin.
”Goddag. Hur ställer sig Moskva till vår förfrågan?” frågade han ivrigt.
”Njet”
I den stunden blev allt svart för Barcia.
Spaniens utrikesminister Augusto Barcia Trelles väntade spänt vid sitt skrivbord. Under hela gårdagen hade han varit i kontakt med Komintern och förhandlat om bistånd från dom. Men han visste självklart att det i själva verket var Kreml och Stalin han bad om hjälp hos. Det skulle självklart ta tid, det gjorde det alltid när ryssarna var inblandade. Men han var hoppfull. Faktum var att de hade lovat svar redan under dagen. Det var ovanligt snabbt och han tolkade det som enbart positivt. Det här kunde bli en jättelik antifascistisk manifestation. När hela världen svikit den folkvalda regeringen kunde Sovjet komma och visa att alla inte vände ryggen till. Det skulle ge sådan prestige att Barcia egentligen inte hyste några tvivel om att Stalin skulle gå med på det. Material och förnödenheter och ett par tusen ”frivilliga” samt några politiska kommissionärer skulle kunna vända det övertag som nationalisterna hade och rädda republiken från undergång.
Han pillade nervöst på en skjortknapp medan han väntade.
Då ringde telefonen.
Han hade beordrat sin sekreterare att koppla alla samtal från Moskva direkt till honom.
Barcia tog ett djupt andetag.
”Barcia här.”
”Goddag utrikesminister. Jag är Iosev Ivanovich Karanin.
”Goddag. Hur ställer sig Moskva till vår förfrågan?” frågade han ivrigt.
”Njet”
I den stunden blev allt svart för Barcia.
Flooper X said:
Inte ett dugg bra. Jag kalkylerade med förstärkning från Sovjet, men nu känner jag mig blåst. Axeln hjälper nationalisterna och de allierade och Komintern vänder mig ryggen. Grrrr....
Lord Martin said:Inte ett dugg bra. Jag kalkylerade med förstärkning från Sovjet, men nu känner jag mig blåst. Axeln hjälper nationalisterna och de allierade och Komintern vänder mig ryggen. Grrrr....
Det var rejäl otur.. Min senaste SIK fick jag hjälp från Frankrike till min förvåning.
Van der Gent said:Det var rejäl otur.. Min senaste SIK fick jag hjälp från Frankrike till min förvåning.
Mm, ja det hade vart fint att få
Men nu får vi se hur kriget kommer att gå.
Fortsättning följer...
kan ju fuskaLord Martin said:Mm, ja det hade vart fint att få
Men nu får vi se hur kriget kommer att gå.
Fortsättning följer...
Flooper X said:kan ju fuska
Nej då, inget sådant. Går det åt skogen så går det.
Ingen mer uppdatering innan fredag förresten. Jag skall upp till Sundsvall på kurs imorgon.
Van der Gent said:Det var rejäl otur.. Min senaste SIK fick jag hjälp från Frankrike till min förvåning.
Fick du många morötter? :rofl:
Kapitel 7 – Republiken slår tillbaka
Efter alla motgångar som drabbat republiken var moralen och stämningen låg. På Madrids gator vandrade människor tyst och snabbt på stadens gator, ständigt oroliga för vad som kunde vänta runt hörnet.
Moralen behövde stärkas.
Den Marockanska divisionens ankomst till fastlandet gladde många. En mängd transportfartyg lyckades föra trupperna över Medelhavet. Havet var fortfarande relativt ofarligt. Inga tyska skepp patrullerade och även om en del skepp försvann spårlöst, vilket italienarna självklart förnekade all kännedom om, så var riskerna så nära Gibraltar acceptabla.
I slutet av juli slog äntligen republiken till. En attack riktades mot Valencia fickan. Där hade generalerna lyckats ta kontrollen och beväpna hela tre divisioner. Styrkorna där var ett allvarligt hot mot republikens flanker.
Striderna blev hårda. Nationalisternas styrkor var väl utbildade, men underlägsna i antal. Men efter flera dagars hård kamp så lyckades de manstarka republikanska styrkorna bryta igenom nationalisternas linjer och isolera tusentals fiende soldater. Trots betydande förluster hos de republikanska styrkorna var utfallet för nationalisterna en katastrof. 3 starka divisioner hade förlorats och Valencia med dess hamn lika så. Det var nationalisternas enda hamn mot Medelhavet på fastlandet, så förbindelsen med Italien försvårades mycket.
Den 1 augusti blev en segerns dag i republiken. Trots att det inte var en avgörande seger, långt därifrån, så ingöt den ändå hopp hos befolkningen.
Republiken hade slagit det första slaget, och segrat.
Efter alla motgångar som drabbat republiken var moralen och stämningen låg. På Madrids gator vandrade människor tyst och snabbt på stadens gator, ständigt oroliga för vad som kunde vänta runt hörnet.
Moralen behövde stärkas.
Den Marockanska divisionens ankomst till fastlandet gladde många. En mängd transportfartyg lyckades föra trupperna över Medelhavet. Havet var fortfarande relativt ofarligt. Inga tyska skepp patrullerade och även om en del skepp försvann spårlöst, vilket italienarna självklart förnekade all kännedom om, så var riskerna så nära Gibraltar acceptabla.
I slutet av juli slog äntligen republiken till. En attack riktades mot Valencia fickan. Där hade generalerna lyckats ta kontrollen och beväpna hela tre divisioner. Styrkorna där var ett allvarligt hot mot republikens flanker.
Striderna blev hårda. Nationalisternas styrkor var väl utbildade, men underlägsna i antal. Men efter flera dagars hård kamp så lyckades de manstarka republikanska styrkorna bryta igenom nationalisternas linjer och isolera tusentals fiende soldater. Trots betydande förluster hos de republikanska styrkorna var utfallet för nationalisterna en katastrof. 3 starka divisioner hade förlorats och Valencia med dess hamn lika så. Det var nationalisternas enda hamn mot Medelhavet på fastlandet, så förbindelsen med Italien försvårades mycket.
Den 1 augusti blev en segerns dag i republiken. Trots att det inte var en avgörande seger, långt därifrån, så ingöt den ändå hopp hos befolkningen.
Republiken hade slagit det första slaget, och segrat.
Kapitel 8 – Barcelona fronten
Lucio Parattio tittade på klockan. Den var 12.34 och det var den 10 augusti. Kriget hade hittills varit väldigt lugnt för Lucio och hans kamrater. Han tillhörde den 2:a internationella förbandet, och han hade anslutit sig till republiken när inbördeskriget bröt ut. Han var dock inte spansk, utan italienare, bosatt i Frankrike. Han hade egentligen kommit till Barcelona för att delta i arbetar-olympiaden som skulle ha anordnats under sommaren. Men fascisternas kupp hade satt stopp för den, och de flesta deltagarna hade genast anmält sig frivilliga för att slåss mot fascisterna. Lucio var lycklig. Nu fick han äntligen slåss mot Mussolini och hans nickedocka Hitler. Äntligen fick socialisterna världen över chansen att göra upp med sina plågoandar. För honom personligen var det också en gyllene chans. Mussolinis regim hade tvingat honom och tusentals andra socialister att fly landet. Att nu få slåss mot de som ”Il Duce” stödde, och besegra dom, skulle bli en bra början på återtagandet av Italien.
Kriget på den här fronten var dock mestadels lugnt. En del granater sköts iväg från någon sida ibland, och flygplan passerade dom ibland. Antagligen för att bomba mål runt Barcelona, eller moträder från republiken.
Lucio beklagade detta. Han hörde om de republikanska segrarna kring Valencia och hoppades att även han skulle få delta och segra i ett stort slag som detta. Här uppe handlade kriget mest om att gräva skyttegravar och bevaka fronten.
Men denna dag skulle bli annorlunda.
Klockan 12.45 löd alarmet och alla tillgängliga kallades upp till skyttegravarna. Endast några minuter senare bombarderades dom av granater som slet upp marken under mer än en halvtimme. Lucio låg skräckslagen tryckt mot marken. Under hela sitt liv hade han inte upplevt en skräck som denna. När granaterna sedan slutade falla kom ljudet av kulsprutor att fylla landskapet. Stormningslarmet gick och efter bara ett par minuter nådde nationalistiska soldater Lucios skyttegrav.
Striden blev kort och blodig. Det sista Lucio upplevde var skräcken den innebar att veta att man skulle dö.
Det lilla förbandet dödades nästan till sista man, och med dom förintade var vägen till havet öppen för nationalisterna.
Lucio Parattio tittade på klockan. Den var 12.34 och det var den 10 augusti. Kriget hade hittills varit väldigt lugnt för Lucio och hans kamrater. Han tillhörde den 2:a internationella förbandet, och han hade anslutit sig till republiken när inbördeskriget bröt ut. Han var dock inte spansk, utan italienare, bosatt i Frankrike. Han hade egentligen kommit till Barcelona för att delta i arbetar-olympiaden som skulle ha anordnats under sommaren. Men fascisternas kupp hade satt stopp för den, och de flesta deltagarna hade genast anmält sig frivilliga för att slåss mot fascisterna. Lucio var lycklig. Nu fick han äntligen slåss mot Mussolini och hans nickedocka Hitler. Äntligen fick socialisterna världen över chansen att göra upp med sina plågoandar. För honom personligen var det också en gyllene chans. Mussolinis regim hade tvingat honom och tusentals andra socialister att fly landet. Att nu få slåss mot de som ”Il Duce” stödde, och besegra dom, skulle bli en bra början på återtagandet av Italien.
Kriget på den här fronten var dock mestadels lugnt. En del granater sköts iväg från någon sida ibland, och flygplan passerade dom ibland. Antagligen för att bomba mål runt Barcelona, eller moträder från republiken.
Lucio beklagade detta. Han hörde om de republikanska segrarna kring Valencia och hoppades att även han skulle få delta och segra i ett stort slag som detta. Här uppe handlade kriget mest om att gräva skyttegravar och bevaka fronten.
Men denna dag skulle bli annorlunda.
Klockan 12.45 löd alarmet och alla tillgängliga kallades upp till skyttegravarna. Endast några minuter senare bombarderades dom av granater som slet upp marken under mer än en halvtimme. Lucio låg skräckslagen tryckt mot marken. Under hela sitt liv hade han inte upplevt en skräck som denna. När granaterna sedan slutade falla kom ljudet av kulsprutor att fylla landskapet. Stormningslarmet gick och efter bara ett par minuter nådde nationalistiska soldater Lucios skyttegrav.
Striden blev kort och blodig. Det sista Lucio upplevde var skräcken den innebar att veta att man skulle dö.
Det lilla förbandet dödades nästan till sista man, och med dom förintade var vägen till havet öppen för nationalisterna.
Kapitel 9 – Motåtgärder
Republiken hade i början av augusti samlat stora delar av sin armé kring huvudstaden Madrid. Detta var en förberedelse inför den stora höstoffensiven mot nationalisternas ställningar norr om Madrid. Syftet var att:
• Skydda huvudstaden genom att driva tillbaka fronten.
• Isolera nationalisternas pansardivison som enligt uppgift fans i Salamanca.
• Föra fronten närmare nationalisternas huvudfäste.
Attacken riktade sig mot staden Zamora, som låg 30 km från den portugisiska gränsen. Togs staden skulle Salamanca isoleras.
Republiken hade samlat 8 divisioner i närheten av Madrid, som alla skulle delta i anfallet. Det beräknades finnas två eller tre fientliga divisioner i närheten av Zamora, som alla måste besegras.
Republikens koncentration av styrkor hade dock sina nackdelar. Förflyttningen hade gått så fort att hela Barcelona fronten var tom på större styrkor. Därför lyckades en nationalistisk styrka erövra Tarragona, och isolera Barcelona från resten av republikens kontroll. Vidare satte sig nationalisterna i bisittning av stadens flygfält och djuphavshamn. Flottan som tidigare varit stationerad där blev hastigt, och mindre lustigt, tvungen att omplacera sig i Valencias hamn. Men motanfall för att undsätta staden planerades.
Vidare pågick även anfallet mot det baskiska området. Men informationen från de områdena var knapphändigt, så generalstaben i Madrid visste egentligen inte mycket mer än att strider i bergstrakterna pågick.
Den 11:e augusti anföll äntligen republiken, och efter hårda strider så lyckades man besegra nationalisterna och sätta sig i bisittning av Valladolid och Zamora. Vilket fullbordade isoleringen av Salamanca. Republiken hade vunnit sin andra stora seger mot nationalisterna.
Republiken hade i början av augusti samlat stora delar av sin armé kring huvudstaden Madrid. Detta var en förberedelse inför den stora höstoffensiven mot nationalisternas ställningar norr om Madrid. Syftet var att:
• Skydda huvudstaden genom att driva tillbaka fronten.
• Isolera nationalisternas pansardivison som enligt uppgift fans i Salamanca.
• Föra fronten närmare nationalisternas huvudfäste.
Attacken riktade sig mot staden Zamora, som låg 30 km från den portugisiska gränsen. Togs staden skulle Salamanca isoleras.
Republiken hade samlat 8 divisioner i närheten av Madrid, som alla skulle delta i anfallet. Det beräknades finnas två eller tre fientliga divisioner i närheten av Zamora, som alla måste besegras.
Republikens koncentration av styrkor hade dock sina nackdelar. Förflyttningen hade gått så fort att hela Barcelona fronten var tom på större styrkor. Därför lyckades en nationalistisk styrka erövra Tarragona, och isolera Barcelona från resten av republikens kontroll. Vidare satte sig nationalisterna i bisittning av stadens flygfält och djuphavshamn. Flottan som tidigare varit stationerad där blev hastigt, och mindre lustigt, tvungen att omplacera sig i Valencias hamn. Men motanfall för att undsätta staden planerades.
Vidare pågick även anfallet mot det baskiska området. Men informationen från de områdena var knapphändigt, så generalstaben i Madrid visste egentligen inte mycket mer än att strider i bergstrakterna pågick.
Den 11:e augusti anföll äntligen republiken, och efter hårda strider så lyckades man besegra nationalisterna och sätta sig i bisittning av Valladolid och Zamora. Vilket fullbordade isoleringen av Salamanca. Republiken hade vunnit sin andra stora seger mot nationalisterna.