Militärkupp och Ungern kräver Transylvanien!
Militärkupp och Ungern kräver Transylvanien!
På morgonen den 4 september, vaknade Codreanu av att hans adjuant stormade in i sovrummet. Chockerad, förklarade han att militären var i uppror över den senaste tidens händelser: debaclet i Polen och förlusten av Bessarabia och norra Bukovina till bolsjevikerna.
"Vad ska vi göra?" frågade adjuanten.
"Vi måste veta mer innan vi kan ta ett beslut, förbered bilen, vi åker till regeringskansliet!" svarade Codreanu.
Förutom kungen, var samtliga ministrar närvarande när Codreanu kom fram.
"Mina herrar, en militärkupp hotar oss, och jag anser det vara av största vikt, att inget rumänskt blod spills i onödan!"
Ministrarna nickade instämmande och Codreanu tog åter till orda:
"Vad vill dessa rebeller inom våra egna led uppnå?"
"Det kan jag nog svara på, min ledare" sade ministern för säkerhetsfrågor och lade ett papper framför Codreanu som han fått tag på genom en av sina hemliga agenter.
Codreanu läste lugnt igenom pappret, lade ifråg sig det på bordet och tog en klunk vatten innna han reste sig upp för att betona allvaret i det han skulle säga:
"Kamrater, dessa människor är förrädare till folket! Kuppen ska slås ned. Till varje pris! Och de som är ansvariga för detta initiativ, skall dömas för lands- och folkförräderi! Är det förstått?"
Codreanu förväntade sig inget svar: alla visste vad de skulle göra och mötet avslutades.
På eftermiddagen samma dag, fick Codreanu rapporter om att kuppen hade krossats och de ansvariga häktats i väntan på rättegången. Codreanu var nöjd och vid femtiden förberedde han sig för att åka hem till sitt hus, när hans sekreterare knackade på dörren och sade att utrikesministern väntade i telefonen.
"Hallå?" inledde Codreanu.
"Hej, det är Nicolae" sade utrikesministern.
"Ah, hej Nicolae, ni hanterade morgonens situation väldigt bra."
"Tack, min ledare, men jag gjorde bara min plikt, men över till mer bekymmersamma ärenden, har du fått mitt brev?"
"Brev? Nej... Jo, det ligger ett kuvert hos min sekreterare, vänta, så hämtar jag det"
"Läs det!"
Codreanu plockade upp brevet från sin sekreterares skrivbord och öppnade det:
"Nej, inte idag, inte ännu mer problem" tänkte Codreanu innnan han åter gick tillbaka till sitt skrivbord och tog upp telefonen.
"Min vän, ännu mer dåliga nyheter, men säg mig, vad innebär de två valmöjligheterna?"
"Om vi väljer att acceptera kraven:"
"Men om vi väljer att neka:"
"Om vi måste slåss mot Ungern för att behålla Transylvanien, så slåss vi."
"Min ledare, jag är övertygad om att vi skulle klara av, ja, till och med vinna ett krig mot Ungern. Det är inte det som är problemet..."
"Men vad är då problemet, Nicolae?"
"Deras krav är uppbackat av Hitler och att neka innebär med högsta sannolikhet ett krig mot Ungern OCH Tyskland."
En känsla av desperation spred sig i Codreanus kropp och efter att ha suttit tyst i vad som utrikesministern upplevde som evigheter, avslutade han samtalet med följande ord:
"Ge dem vad de vill ha".
När Codreanu kom hem, plockade han fram gamla papper från sitt arbetsrum.
"Mina visioner, förstörda, jag har förlorat halva mitt rike!" sa han när han tog fram sin karta från maktövertagandet 1938 och skissade upp de senaste månadernas territoriella förluster.
"Den industriella kapaciteten har också sjunkit till rekordlåga nivåer" och jämförde rustningsministerns PM från '38, efter Sovjetunionens annektering av Bessarabia och norre Bukovina och efter Ungerns annektering av Transylvanien:
Codreanu lade ifråg sig papperna. Ångesten inom honom växte och det uttryckte sig i ilska. Han nästan skrek för sig själv: "ingenting kan stoppa en idé vars tid är inne!" och sjönk sedan ned i sin stol, utmattad och dödstrött. Snart sov Codreanu och trots dagen händelser, drömde han om sitt Stor-Rumänien och hämden han snart skulle utkräva.